Mitt livs galnaste födelsedagspresent

Innan jag börjar skriva det här inlägget vill jag erkänna en sak som är viktig att känna till när man läser resten av historien: Jag är FRUKTANSVÄRT höjdrädd. Det kvittar om jag är högt uppe inomhus eller utomhus, på en stege eller i en lång trappa, i ett flygplan eller om jag kör bil över en bro - jag får en sjunkande, snurrande känsla i magen och är ÖVERTYGAD om att jag kommer att ramla ner. Ofta börjar hjärnan fantisera om vad som händer när (inte om) jag faller. Jag behöver inte ens vara högt upp själv - när min kompis Daniel berättade om hur han klättrade upp i ett vindkraftverk och tittade ut över bygden där jag bor ville jag bara låsa in mig i en jordkällare nere på den säkra marken. Med detta sagt - här kommer historien om mitt livs galnaste present:

Som jag skrivit om tidigare fyllde jag 20 år förra söndagen, och min bror Bertil fyllde 30 för två veckor sen. Idag hade vi bjudit in släkt och vänner till våra föräldrars lägenhet i Skara för att fira ordentligt, och det blev väldigt trevligt. Bland alla härliga gäster återfanns min kära kusin Anna med familj (sambon Björn och deras glada ungar Elsa och Olle). Anna är dessutom min Gudmor, så det var självklart att hon kom och firade denna dag.

En sak som är säker om Anna och Björn är att de rest mycket. Efter att ha jobbat på kryssningsfartyg i flera år har de senare "globetrottat" som få andra. Anna har även varit au pair i Australien i nästan ett år, så jag har fått många värdefulla resetips och en massa namn på platser som jag borde besöka under resans gång.

Anna och Björn gav mig och min bror helt olika presenter: min bror fick två, säkert jättefina, flaskor vin, och jag fick ett litet papper. Men innehållet på det där pappret kommer att bli en riktigt stor utmaning för mig: det var ett presentkort på Bridge Climbing upp på Sydney Harbour Bridge!!


Såhär ser bron alltså ut, och det är ingen liten fjantig gång över bilarnas körbanor på bron, utan man klättrar upp på själva toppen av brons valvbåge. Det är 134 livsfarliga meter över havet, i det här fallet rakt över hamnen i Sydney. För mer information om själva klättringen se denna länk:
http://www.bridgeclimb.com/

Nu gäller det alltså att se om jag lyckas överkomma min höjdskräck och gå upp på bron. Det står iochförsig på deras hemsida att många använt broklättring som en sorts "terapi" mot höjdskräck, men det är säkert bara ett reklamtrick för att locka dit hopplösa fall som mig. Klarar jag av att klättra upp på bron så kommer jag nog definitivt inte vara rädd när jag kör bil över bron till Torsö (som jag är nu).

Så tack för den fina presenten, Anna och Björn, nu återstår det att se om jag vågar eller inte!

Ännu en födelsedag

Mitt i allt reseplanerande får man också ta sig tid att "leva på som vanligt" - även om varje dag mest känns som en nedräkning. Idag var dock speciell, eftersom jag fyller 20 år idag!

Dagen började lugnt, härlig frukost och en härlig present: tre sprängfyllda fotoalbum med bilder från när jag var liten som jag aldrig sett förut. Mamma hade sparat dem och gav dom till mig nu när jag fyllde 20. Sedan vid 11-tiden överraskade Daniel med en rolig bok om Amerikaner och ett presentkort på systemet (som jag nog ska lösa in imorgon bitti när dom öppnar). Vi drack 11-kaffe såsom brukligt är här på landet och provsmakade alla sorters kakor som mamma har spenderat hela sportlovet med att baka. Senare drog Daniel iväg på träning, så jag kollade igenom fotoalbumen, spelade piano en bra stund och tog en långpromenad i det vackra vintervädret. En allmänt trevlig söndag helt enkelt!

På eftermiddagen kom hela familjen Karlsson, mina tre systrar och halva familjen Fagerström över på lite "mat och tårta" som smakade utmärkt. Annika och Karoline hade varit på dansmaraton i Örnsköldsvik i två dagar, så de var lite lagom trötta efter två kvällars dans och 8 timmars bilfärd (enkel resa), men det var såklart kul att träffa dem. Ambjörn hade precis kommit hem ifrån England där han träffat sin nyfödda systerson, så nu får han heta morbror Ambjörn hädanefter.

Nästa helg blir det ännu mer firande, då firar jag och Bertil 50-årsfest (20+30) här i Skara, och hela tjocka släkten kommer.

Under dagen har jag också mottagit ett okänt antal grattis-sms , samtal och hälsningar på facebook, tack så mycket till alla er som kom ihåg!

Nu ska jag avsluta dagen med att sträckläsa Amerikaner-boken, och imorgon bitti blir det jobb, vaccination, pianolektion samt mitt första (lagliga) besök på systembolaget!


Mat och tårta på eftermiddagen


Skar upp tårtan

Spontant resande

Vissa resor får man planera över en lång tid - andra kan man bestämma på ett ögonblicks varsel. Men när jag vaknade i lördags morse trodde jag nog inte att jag skulle somna på min storebrors soffa i Stockholm kl 4 på morgonen. Såhär gick det till:

Den 7:e februari är min storebror Bertils födelsedag. Han är 10 år äldre än mig och är alltså född 1979. Med lite enkel matematik förstår man därför att Bertil fyllde 30 år i lördags, och att jag fyller 20 nu på söndag. Tyvärr var det bestämt att jag skulle jobba på Pressbyrån på bror mins 30-årsdag, och ingen kunde byta passet med mig. Enligt min kalender skulle jag därför jobba mellan 12 och 18:30.

Men när jag stod där på Pressbyrån och serverade korv & dricka, kaffe & bulle, lösgodis och andra nyttigheter blev jag mer och mer frustrerad: Bertil är den enda bror man har, den bästa brorsa man kan tänka sig, och nu kunde jag inte fira hans 30-årsdag! Dessutom vet jag inte ens i vilken världsdel jag befinner mig i på hans nästa födelsedag, så jag kände att jag helt enkelt MÅSTE ta mig till Stockholm.

Som tur är kunde jag med lite modern teknik (i form av en internetbokning av sistaminutenbiljetter och ett par telefonsamtal) boka en biljett med X2000 som gick från Skövde kl 19:50. Efterssom jag slutade kl 18:30 skulle jag ha god tid att åka hem och hämta grejer och sedan ta mig till tåget - trodde jag. Det var bara det att jag och min chef missförstått varandra - jag jobbade ända till 19:30...

Lyckligtvis finns det resurser som inte kan mätas på något sätt men som är ovärderliga i ordets rätta bemärkelse: Goda Vänner som Alltid ställer upp! Den här gången fick jag ovärderlig hjälp av Niklas som ställde upp och hämtade mina saker i lägenheten och tog med dom till mig på jobbet, och Mats Thorold som var vänlig nog att skjutsa mig från jobbet till tågstationen. Stort tack till er båda!

Så til slut kom jag upp till Stockholm, och stod vid min brors dörr strax efter klockan tio. Han blev väldigt överraskad av att se mig, och festen var hur trevlig som helst. Jag träffade trevliga människor, åt god mat och njöt av den spontanaste resan i hela mitt liv. Nästa gång jag reser till Stockholm blir nog den 9:e april, så att jag får en dags lugn innan planet avgår från Arlanda den 10:e...

A farewell to Lidl

Idag pratade jag med min Distriktschef, min Butikschef och de flesta av mina kollegor om resan. Lite vemodigt var det allt, då jag har jobbat och trivts på Lidl sen i augusti förra året. Jag hade tur som fick ett jobb efter gymnasiet, och man har lärt sig otroligt mycket under tiden som gått: något hundratal PLU-koder, vältringskunskap, pappning, städrutiner, kassaarbete, vikten av att alltid koka en full kanna kaffe till frukosten med mera. Arbetskamraterna har varit hur härliga som helst, jobbet har gått bra och firmafesterna har varit helt livsfarliga...

Mamma tog det här kortet på mig i somras, när jag precis börjat jobba. Hon är fotograf och vi tyckte båda att bilden blev bra - jag ser ganska förväntansfull och arbetsvillig ut:



Men var sak har sin tid, och nu är det dags att flyga vidare från Skövde. Jag kommer säkert att se mer av Lidl i framtiden - troligtvis söker jag jobb där i någon annan stad.

Mina kollegor blev överraskade och överlag glada när jag berättade om resan - "Vad roligt!" var den vanligaste kommentaren. En annan frågade "Men vem ska nu lyfta upp juicen till överhyllan?"

Så tack för den här tiden Lidl - jag kommer säkert igen!